Åkessons (?) förhoppning att journalisten skall föra hotet mot kungliga slottet vidare till lämplig instans saknar dock stöd i lag. Före 2003 gick det kanske an; det har ju hänt att bombhot och liknande anonymt har ringts in till någon tidningsredaktion så att denna kan slå larm samtidigt som tidningen får tillfälle att göra en nyhet av det.

Den 1 januari 2003 trädde dock en ändring av tryckfrihetsförordningen i kraft, en ändring som innebar att fyra nya brott lades till katalogen över tryckfrihetsbrott. Dessa fyra brott är brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak.

Tanken med denna ändring var att om någon exempelvis försöker hota en annan människa genom att få en hotfull bild införd i tidningen, så skall det vara förbjudet för tidningen att publicera bilden. Det kan tyckas vara en önskvärd ändring.

Tryckfrihetsförordningen speciella konstruktion gör dock att denna ändring har fått ett antal sidoeffekter som lagstiftaren kanske inte förutsåg. En av dessa är att det vid publicering av hotet blir tidningens ansvarige utgivare, och endast denne, som kan hållas ansvarig för brottet. Den som skickat hotet till tidningen betraktas av lagen som “källa”, som en “uppgiftslämnare” vars identitet inte får efterforskas av myndighet eller röjas av journalisten, om hotet varit avsett för publicering.

Förbudet för journalisten att röja källan gäller även om publiceringen aldrig blir av. Med andra ord, någon ringer till Aftonbladets redaktion och “tipsar” om nyheten att kungliga slottet kommer att sprängas, Aftonbladets ansvarige utgivare nekar att publicera detta med hänvisning till TF, ingen på redaktionen får varsko Säpo, och Säpo får inte heller spåra samtalet till redaktionen om de ändå skulle få nys om hotet via en redaktionsmedlem som tar risken att själv bli åtalad för läckan.

Hade då inte detta källskydd gällt också före 2003? Det är faktiskt inte helt klarlagt. En skillnad hade varit att tidningen då hade kunnat publicera det hotfulla meddelandet och därigenom låta det komma till Säpos kännedom så att hotet kunnat avvärjas i tid, även om man därigenom inte hade kunna avslöja källan. TF rymmer också andra inskränkningar av det omtalade ensamansvaret i speciella fall. Förhållandet mellan tryckfrihetsrätt och vanlig straffrätt är mer komplicerat än vad uttrycket “grundlag går före vanlig lag” synes säga, och jag vill hänvisa till boken Aftonbladsmålet och dess följder av Gunnar Persson för en närmare belysning av just detta problem.

I praktiken tror jag att hotet trots allt skulle nå Säpo, som utan att tveka sätter in alla resurser för att stoppa bombdådet, oavsett vad som står i TF. Det intressanta här är att Åkesson hävdar FRA:s närmast gudomliga laglydnad, och sedan tycks förvänta sig att journalisten inte skall vara fullt lika noga med formaliteterna…